Kapitel trettionio

Jag böjde mig ner och sträckte mig försiktigt efter Henrys skor. När jag knöt upp den första, rörde han sig lite, tillräckligt för att hans ansikte skulle fånga det svaga ljuset som silar genom rummet.

Såret såg rått, ilsket och obehandlat ut. Blod hade torkat i en taggig linje längs hans ansikte o...